Jag minns den svidande smärtan när Riise satte Chelseas kvitteringsmål i första semifinalen förra säsongen, hemma på Anfield. Självmål i 90:e minuten, sekunderna före hade hela Anfield ställt sig upp och börjat vifta med halsdukarna, jag själv ställde mig upp i soffan och skrek "MEN SLUTA SJUNG DET ÄR JU INTE SLUT ÄN" och precis då hände det och mitt hjärta stannade. Det låter så fånigt, men det går inte att förklara hur ont det faktiskt gör. Jag minns året före när vi var i final igen, precis samma scenario som säsongen 04/05, vi slog ut Chelsea i semifinalen och stod sen där mot Milan igen. Jag var så säker på att pokalen skulle hem till Liverpool för sjätte gången men matchen blev aldrig ens spännande och det gjorde också så jävla ont. Säsongen 05/06 har jag förträngt. Sen är vi tillbaka i Istanbul igen. 04/05. Det var den sjukaste fotbollsmatch jag någonsin upplevt. Var millimeter från att bara gå och lägga mig i halvlek. Sen steg Steven Gerrard fram i den 54:e minuten, satte dit huvudet och nickade in 3-1 och så var det igång. Helt galet. Smicer gjorde 3-2 efter två minuter till och jag bara gapade. Alonso kvitterade strax innan klockan passerade 70 minuter och jag svimmade nästan. Sen en förlängning med krampande spelare överallt och sedan straffar med en övernaturlig Dudek i mål. Plötsligt hade Liverpool vunnit Champions League, och då grät jag.
-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar