Ecuador, Cotopaxi.

fotograf: Pernille

pernille och mette

båda grupperna

mette, pernille, lea, nanna

först regn, sen hagel

ser ni parkeringen där nere? fyyfan

upp till det jäkla gula taket skulle vi. 

men sen så gick vi lite till

Cotopaxi, en av världens högsta aktiva vulkaner. Vi åkte minibuss upp till parkeringen (4500 m.ö.h), cyklade mountainbike neråt, åkte buss upp igen. Vandrade från parkeringen, upp till en raststuga som låg 4800 m.ö.h. Vi pratar alltså om en sträcka på 300 m och det var fanihelvete utan tvekan det mest fysiskt utmanande jag någonsin gjort. Luften gick knappt att andas, det var brant, kallt, svettigt, det började snöa, underlaget bestod av decimeter av löst grus. JAG DOG. Väldigt nästan iallafall. Men gud, vilken utsikt. Vi tog oss på något sätt levande upp till raststugan, åt lunch (har aldrig ätit så desperat i hela mitt liv) och sen bestämde en del sig för att vandra uppåt några hundra meter till, för att komma till glaciärens början. Och jajemen, jag med! Nära-döden-upplevelsen fortsatte alltså, men oj vad värt det var. Svårt att beskriva känslan, men det var överväldigande. Vi tog oss ner igen, och jag kan säga att det inte var många ord som utväxlades i den där bussen på vägen till Latacunga. En sån där dag jag förhoppningsvis aldrig glömmer.