älskade fjäll. (och älskade besökare)

lite färgfusk här

Gårdagens fjälltur alltså. 

boy, don't even try to touch this.

Jag tycker inte att låten är direkt jättebra, men det här framträdandet är ju bara helt jäkla m-a-k-a-l-ö-s-t.

a pirate's life for me.

Hej.

Lite stelt, huh?

Huuursooomheeelst, jag har haft en mycket trevlig tisdag. Helt oerhört bra faktiskt. Började med lite plugg (avslutade kapitel fyra, ni vet centralprocessorn och allt det där), körde en telefonupdate med min kära sambo (eller combo ellervadmannusäger) som numera är min särbo eftersom att hon befinner sig i Stockholm. Sen kom pappa och Alma och så åt vi lite lunch, sen var det på med vandringskängor och upp för en backe! Med mycket flås (mina träningsvärkshärjade ben ville dö) kom vi upp, gick ca 13 kilometer, utvecklade en blåsa på varje häl (hur i helvete kan människor vandra i gummistövlar?!), Alma jagade lämmlar och sorkar (hon har glömt att hon är en älghund) och fjället var i största allmänhet så vackert som bara fjäll kan vara. Sista biten, alltså nedför backen igen, VET NI HUR ONT EN NEDFÖRSBACKE GÖR NÄR MAN HAR TRÄNINGSVÄRK? Ja, det vet ni säkert.

Lite återhämtning i soffan, snabbdusch, jag smörjde in mitt allergiska ansikte med hundallergener (smart tjej AB), middag på Gustav, vinkade hejdå till pappa.

Som avslutning på dagen... tadaaaaaa: Pirates of the Caribbean - On stranger tides. I samma sekund som jag gick ut från bion i maj så började jag vänta på dvdn. Loveit.

I'm in Miami bitch! (jo, man måste säga så.)

någon karibisk ö

Miami

jo... SJÄLVKLART gick jag och nynnade på den här låten hela tiden. (fast med bitch)

London

gråa, kalla, dimmiga, snöiga, ÄLSKADE UNDERBARA Sverige

Ahaaa, hade ju då bokat in två nätters mellanlandning i Miami, bodde på South Beach Hostel på Washington street, två kvarter från stranden. Delade ett fyrbäddsrum med en tjej från Ryssland som var i Miami för att plugga engelska och en tjej från England som hade rest runt i USA och nu var på väg hem.

Att komma till Miami var som att komma till himlen. Jo. Allting var så rent, luktade så gott och var bara så väldigt... snyggt. Husen, gatorna, bilarna, palmerna, art deco-arkitekturen, stranden, människorna, affärerna, restaurangerna. (Förstår inte varför jag fotade så lite?!) Missförstå mig inte, Ecuador var otroligt på alla sätt och vis och en helt oerhört fantastisk upplevelse, men efter två månader saknade jag verkligen snyggt (jaaa, kalla mig ytlig).

Jag strosade runt i två dagar, låg på stranden, tittade på människor, gick och gick och gick och gick, åt ceasarsallad, tittade på människor, åt ceasarsallad igen, shoppade på Lincoln street och Collins avenue, tittade på människor. Ah, affärerna. Victoria's Secret, Sephora, GAP... Mhhhm. Starbucks! Som sagt var, himlen. Och kan ni föreställa er hur sagolik ensamheten var efter två månaders konstant sällskap?

På eftermiddagen den 12:e var det dock dags att släpa min packning 16 kvarter och hoppa på bussen till flygplatsen. Hade en ledig plats bredvid mig hela flygningen till London (igen!), vacklade runt på Heathrow, drack en sista Starbucksockerbomb, fick lov att sova på en bänk för att sömnbristen och tidsomställningen totalt mördade mig. Några timmar senare landade jag i älskadeälskadeälskade Sverige. Möttes av pappa och faster och en förbeställd påse med plockgodis (som jag hade fantiserat om och noggrant komponerat i ungefär en månad.)


the end.

Ecuador, slutet.

packningskaos

hejdå

Ja, så var det då dags för resan att ta slut. Avslutade med två dagar i Quito, hade avskedsmiddag- och utgång för lilla mig (fick en egen fish bowl med mojito...) eftersom att jag var den enda som skulle åka hem, resten av gruppen skulle ju fortsätta till Galapagosöarna för fyra veckors volontärarbete. Tiiidigt på morgonen den 10:e november hämtade taxin mig vid The Blue Hostal, alla i gruppen gick upp för att säga ett yrvaket hejdå. Det förekom en del tårar. 07.25 lyfte planet från Quitos flygplats och jag såg Ecuador för sista gången.

Ecuador, Mindo

awiiie

vi satt i dom där

och gled fram på den här

Åkte buss i 11 timmar, från Montañita nere vid kusten och tillbaka upp bland bergen till Quito. Hej lätt släng av höjdsjuka. Sov en natt i Quito och åkte sen till Mindo som ligger uppe i molnskogen. Varmt och soligt, vi solade, kollade in en fjärilsfarm, åkte gummiringar på en liten å och så körde vi canopy. Korsade raviner och träd, hängande i en sele och en kabel. Hisnande högt och sjuuukt kul! Såg förövrigt resans största spindel på vägen hem en kväll... vi snackar mindre tarantellasize. Kilade över vägen lite sådär nonchalant.

tale as old as time, song as old as rhyme.

Lyssnar på powerballader (celine, mariah, whitney, nivetsådär), funderar på att borsta tänderna och dejta kudden. Lilla huvudet gör ont, pluggade ganska många timmar på eftermiddagen och min hjärna verkar inte helt van med det här att koncentrera sig som faen = hej huvudvärk. Kapitel 4 - the Central Processing Unit, alltså centralprocessorn och hur den fungerar med minne och disk och moderkort och mikroprocessor och bits och bytes och binära systemet och koder och RAM och ROM och kontrollenhet och aritmetisk/logisk enhet, ochsåvidare. På engelska också, jajemen. Men kuuul är det ju.

Imorgon kommer pappa upp och hälsar på över dagen, jag hoppas att jag kommer upp ur sängen. Körde cirkelpass med fokus på ben igår och så var jag måndagshurtig med ett corepass kl 08.00 i morse. Förväntar mig inte att vakna upp med full rörlighet med andra ord.

Ecuador, Montañita.

vi hade ju iallafall definitivt inte tur med vädret

det här med utskänkningstillstånd är nog inte så viktigt i Ecuador

dom ser glada ut, men jag lovar att dom hackar tänder

lagom storlek på öl...tank?

pernille och en oerhört illasmakande jordgubbsmojito

surfskada 1

surfskada 2

Äntligen Montañita! Aaaah, här skulle vi vara en hel vecka och bara sola, bada, surfa, dricka drinkar, dansa och ha det allmänt jävligt bra. Vi hade väl sett fram emot det ungefär sen resan började nästan två månader tidigare. Och vad fick vi? En jämngrå regntung himmel som låg över oss precis hela veckan. Alltsååååååå. Vi höll på att bli helt tokiga. Det finns liksom ingenting annat att göra i Montañita än att vara på stranden eller i en bar. Visst, alkohol är ju rätt kul, men inte hela dagarna och inte i en hel vecka. Vi surfade en dag, det var kul men svårt som faen och kalllllllllllt. Det är ju liksom helt fel att surfa i småregn och isvind, så ser det inte ut på film! 

Tillägg gällande surfskadorna: Den där bilden på blåmärket är tagen när det har bleknat lite. Alltså, kan ni föreställa hur ont det gjorde när jag fick det? Hahaaaaa. Det kändes som att jag bröt lårbenet, jag svär. Om jag tittar jättejättenoga i ett visst ljus kan jag nästan fortfarande se skuggan på låret... typ. Och så vill jag att ni föreställer en känslan av handsprit i dom där skrubbsåren jag hade på händerna? Mhhhhm.