Varför lär vi oss inte sånt här i skolan?

Okej, nu ska jag leka Carrie och filosofera lite inom hennes område. För alltså, jag får bara inte ihop det.
Man ska inte vara feg. Man ska våga ta för sig, chansa, ta risker, våga misslyckas. Annars ångrar man sig. Okej. (Den läxan har jag lärt mig för länge sen.)
Men, hur mycket? När går man från att vara den modiga tjejen som tar initiativ och visar intresse, till att vara den korkade tjejen som inte fattar att ”men NEJ, jag är inte intresserad längre. Sluta förfölj mig!” När man inte får ett rakt ”nej tack, hejdå” eller en nekande tystnad, hur vet man?
Alltså, det finns så många teorier hit och dit. Han kanske är blyg? Eller så tycker han faktiskt att du är skittråkig. Han kanske inte är typen som visar sina känslor så tydligt? Eller så finns det faktiskt inga känslor att visa. Han kanske inte riktigt vet? Eller så är han faktiskt inte intresserad.
Hur vet man när det är dags att släppa det och inse att det faktiskt tagit stopp nu?


Det är ju det jag säger. Fråga chans, det var grejen.