sliten buss över värmländska skogar. anna ternheim i öronen och blicken genom fönstret. skog, väg och sommarsverige springer förbi utanför. ser en trädgård, ett hus, undrar vilket slags liv som pågår där? vad ser dom på tv, har dom tidning varje morgon, har dom drömmar? mitt i allt ett samhälle och en statoilmack med öppet till 24 (precis som min). och så där i den gråa och slitna luften, en italiensk restaurang med snygg logga. krock. fula hyreshus och trötta människor men precis bredvid en levande sjö. trött ansikte tittar på mig i bussrutan. jag tittar fortfarande på sverige. åh, detta sverige som jag hatat. hatat allt det vanliga, förbannat att jag redan sett allt. jag skulle bort på en gång, långt. annat språk, andra människor, andra träd. nu vet jag att sverige inte är trött, det var jag som var trött. nu är plötsligt näckrosor i en å som rinner förbi utanför en buss det finaste som finns. en sol som värmer genom dis och ruta och en åker med höbalar. en mörk skog som tornar upp sig i kanten och blommor i diket. åtta kilometer till lungsund och lika många till bjurbäcken. jag har ingen aning om var jag är men jag ser fula byggnader där företag bor. bussen stannar vid kroppavägen och hållplatsen är en liten stuga. i rondellen kan man svänga höger till mariestad och karlskoga. lillfors står det på en skylt, jag är i lillfors. nej nu står det storfors.
nu tog orden slut. dom kommer plötsligt och försvinner genom samma dörr. andra ord och kortare tankar tar över, jag har två svenska språk, två sätt att forma ord och tankar.
1 kommentar:
uppåttumme.ppptttmmm
Skicka en kommentar