Flashback- jag går i ettan på lågstadiet. Hela klassen har fått i uppgift att måla fina kurbitsar. Barnen sätter glatt igång. Jag stormvägrar i två veckor. Ritade inte ett streck. Jag skulle tro att jag ägnade tiden åt att skriva fina långa ord i min skrivbok. Jag hatar fortfarande kurbitsar, mer än 10 år senare.
Den treåriga bildundervisningen i högstadiet satte ännu djupare spår än kurbitsen. Jag kan fortfarande inte gå nära en bildsal utan att få hjärtklappning. Varje vecka uthärdade jag mer än en timmes psykisk tortyr. Jag hatade bild. Jag kan inte ens förklara den kvävande känslan som övermannade mig varje gång det var dags för bildlektion. Resten av klassen tyckte att det var en "soft" lektion där man inte behövde anstränga sig en millimeter. För mig var soft en mardröm.
Gymnasiet. Jag avskydde mitt estetiska val. 1½ timme i veckan satt jag i den där röriga musiksalen och räknade varje plågsam minut. Det var ett sådant fruktansvärt slöseri med tid. Jag hade kunnat läsa företagande, datakunskap, ledarskap, textkommunikation, något jag hade nytta av och något som inte fick mig att vilja hoppa från Hagagymnasiets tak varje måndagsmorgon.
"Gör de estetiska valen i gymnasieskolan till valbaka kurser istället för ett obligatiskt kärnämne." Det här förslaget från regeringen får mig att gråta av lycka och se ljust på mänsklighetens framtid. Gymnasiet för mig är valfrihet. Jag valde själv att genomföra min gymnasieutbildning och då skulle jag väl haft friheten att välja bort urtråkiga och tidsödande estetiska val. Jag ville läsa något som fick MIG att utvecklas, som fick MIN hjärna att arbeta. Om andra tycker att de estetiska ämnena är utvecklande, kul för dem, men kom inte och tvinga på mig deras flummande.
Estetiska ämnen handlar om medfödd talang, ingen ska komma och säga någonting annat. Jag älskar musik, men ingen skulle någonsin komma på tanken att kalla mig musikalisk. Min fyraåriga kusin ritar bättre än mig så att kalla mig talangfull inom bild vore lika absurt som att säga att gräs är rosa. Drama? Jag kan inte ens spela bluffstopp utan att bryta ihop i skrattattacker. Tanken på att mitt dyrbara snittbetyg ska sänkas bara för att jag föddes utan estetisk ådra gör mig så arg att min hjärna nästan kortsluts och det ryker ur öronen.
Kritikerna till det nya förslaget hävdar att den estetiska undervisningen är viktig för människan, och för prestationsförmågan i de teoretiska ämnena. Den estetiska undervisningen hjälper tydligen sinnena att utvecklas. Blablabla. Dom kanske sitter där i sin lilla kulturbubbla och inbillar sig det men då tycker jag att de borde gå ut i skolorna och se hur verkligheten ser ut. Hur tror dom att mina sinnen utvecklades genom att sitta i den där källaren och trycka på några slitna och illa stämda pianotangenter?
Nej, kulturnissarna kan ta sin "viktiga del i utvecklingen" och stoppa upp någonstans. Att sitta där nere gav mig inte ett dugg, förutom rastlöshet och ett växande förakt för allt vad estetiska ämnen hette. Det var inte kreativt och avslappnande, det var ett smärtsamt och idiotiskt slöseri med tid.
"Alla barns rätt till kultur" hävdas. Jag undrar vad som hände med alla barns rätt till valmöjligheter?
(Egentligen ska det vara en sammahängande text utan den här typen av styckeindelning, men det blev för svårt att läsa. Skrev den här texten i svenska C, 090428.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar