Ännu några ord från arkivet. När vi skulle börja tvåan på gymnasiet fick vi i uppgift att skriva ett brev till vår nya svenskalärare. (jag är överraskad över hur självutlämnande jag var.)
Vem är jag?
Jag är Anna Höglund, 17 år den trettonde december. Om jag fick beskriva mig själv med tre ord skulle jag säga att jag är en liten ironisk perfektionist.
Jag bor i ett brunt tegelhus i Säter med min mamma Pia, min lillebror Joel och Mattias (mammas sambo och Joels pappa). Jag bor också i ett rött trähus mitt ute bland åkrarna i Stora Skedvi med min pappa Bengt och våra två hundar Mexxa och Alma.
På min fritid ägnar jag mig mest åt att träna (spinning, dans aerobics, bodytoning), plugga och umgås med mina kära vänner. Jag har också vissa beroenden att ombesörja såsom; musik, böcker, sport, bloggar, skor och väskor. Jag hade tänkt återkomma till dessa ting lite senare i texten.
Mina tre högstadieår tillbringade jag på Klockarskolan i Säter. Det var tre ganska roliga och utvecklande år, men när vi stod i vår vackra Säterdal den 9 juni förra året var det ändå med en stoooor lättnad som vi för full hals tjoade ”VI HAR BARA FESTEN KVAR”. Även fast vi visste att de flesta av oss hade en himla massa skolår framför oss.
När jag först kom till Hagagymnasiet var det som elev i S1e, alltså på det engelskspråkiga programmet. Jag fann dock snabbt att detta inte var något för mig och det fanns många andra sätt att lära sig engelska och uppfylla den stora drömmen om ett liv utomlands. Istället tillbringade jag mitt första gymnasieår i den mycket saknade klassen S1b och mitt andra år hade jag tänkt spendera i SK2.
Angående mitt förhållande till svenskämnet så har jag alltid tyckt väldigt mycket om svenska, och jag gör det fortfarande. (Även om förra året nog måste ses som ett litet mellanår på grund av vissa omständigheter som vi i vår klass tyvärr inte kunde rå på.) Jag skulle gärna vilja utveckla mitt skrivande mer och framför allt skulle jag vilja lära mig skriva olika sorters texter, skönlitterära, journalistiska, faktainriktade, formella osv.
Det var lite om min bakgrund, nu går vi över till de lite tyngre grejerna, dags att gå på djupet!
Som jag nämnde tidigare skulle jag beskriva mig själv som en liten ironisk perfektionist.
Att jag är liten är väl ingenting att diskutera, även om jag inte alls accepterat det fullt ut att jag aldrig kommer att bli över 1.60 cm lång utan högklackat. Jag hävdar fortfarande att jag borde få ta lite tillväxthormoner så att jag i alla fall kan få växa om min kära mamma som är 1.57 cm. Men, icke.
Ironisk, det är jag alldeles för ofta. Jag hade inte riktigt tänkt på hur ofta jag egentligen säger något fast jag egentligen menar precis tvärt om. Insikten slog mig den dag jag upptäckte att vissa människor faktiskt tyckte att det var svårt att följa mig när jag pratade eftersom att det nästan var omöjligt att förstå om jag var ironisk eller inte. Jag måste dock säga till mitt försvar att jag mycket sällan är elakt ironisk mot någon enstaka människa, för elak på det sättet är jag då absolut inte.
Och så till min perfektionism. Jag vill att allt ska vara perfekt, allt från mina målade naglar till mina skolarbeten. Jag är till exempel en mästarinna på att stöka till mitt rum men jag är också en jäkel på att plocka ihop för jag står bara inte ut när det är ostädat. På grund av detta ägnar jag för det mesta den första kvarten (eller halvtimmen) när jag kommer hem från skolan åt att städa upp på mitt rum som alltid ser ut som ett bombnedslag efter den stressiga morgonen. Fast på sätt och vis är den lilla tiden ganska bra för då kan jag spela höööög musik och inte tänka på någonting, för att sedan kunna sätta mig ner och plugga med ett hyfsat rensat huvud.
För att gå ännu lite mer på djupet i mig själv kan jag säga att det i väldigt många fall är en väldigt stor skillnad på hur jag skulle vilja vara, än på hur jag egentligen är. Jag önskar att jag var en sån där person som lyser av självförtroende, har lätt att ta för sig, som vågar, som tar tag i saker och får saker gjorda, som är öppen och tar för sig i nya situationer med nya människor… Idag är jag inte en sådan person, men jag jobbar på det, nästan hela tiden.
Min grundsyn i livet är att en människa aldrig någonsin ska särbehandlas på grund av kön, hudfärg, sexuell läggning eller religion. Jag är alltså feminist, anti-rasist, anti-homofob och… någonting mer. Det finns få saker i livet som kan göra mig så upprörd som sådana orättvisor. HUR kan man tycka att män är bättre än kvinnor? (Eller tvärt om för den delen också.) Varför skulle det vara så? Vilka belägg finns för det? Varför är det i dagens samhälle okej att våldta en tjej bara för att hon har kort kjol och är lite för berusad? Och HUR kan man anse sig vara bättre än någon annan bara för att han eller hon ser ut på ett annat vis? Vad spelar det för roll om man är svart, gul, röd, blå eller lila? Och HUR kan det vara farligt och äckligt med kärlek? Vad spelar det för roll om man blir kär i killar eller tjejer? Och varför slåss man mot varandra bara för att man tror på olika saker? Arg, arg, arg blir jag av folks sjuka trångsynthet. Visst har vi åsiktsfrihet men vissa saker är enligt mig faktiskt inte okej att tycka.
I början av den här texten nämnde jag något om mina många olika beroenden och jag lovade att jag skulle utveckla detta lite bättre. Musik, böcker, sport, bloggar, skor och väskor var det.
Jag är inte ett dugg musikalisk men jag älskar musik. Jag är väldigt fascinerad av hur mycket musik kan påverka en människa och särskilt intresserad är jag över hur olika man kan tycka om musik. Hur kan den musik som låter fantastisk i mina öron låta hemskt skrällig och totalt värdelös i någon annans öron? Jag älskar hårdrock men de flesta av mina närmaste vänner tycker att det är bland det värsta som finns. De i sin tur lyssnar på hiphop och r´n´b, något som nästan framkallar epileptiska anfall hos mig. Mycket intressant!
Böcker har alltid varit en stor del av mitt liv, och läsningen har gett mig otroligt mycket. Det är fantastiskt att kunna dyka in i nya världar helt obehindrat och lära känna nya människor utan att ens gå ur sin egen säng.
Sportintresset har också alltid funnits där, konståkning, fotboll och innebandy är det sporter som jag utövat och ishockey är en av de sporter jag älskat och fortfarande älskar. När jag slutade med fotbollen för snart ett år sedan hamnade nästan i en lätt liten identitetskris; vem är jag nu? Jag har varit fotbollsspelare sedan jag var nio år, är jag ingenting nu? Mitt sportintresse är dock intakt, och mitt livs största kärlekar hittills är Liverpool FC (engelsk fotboll), Leksands IF (svensk ishockey) och PixboRedfox (svensk innebandy). Jag följer mina (ja, jag säger ”mina”!) lag genom vårt och torrt, och tro mig, evig kärlek och trohet kräver ett starkt psyke, i alla fall om man är leksandsfan…
Mitt bloggberoende startade någon gång i vintras, men det var i somras som det verkligen kulminerade och nu är jag totalt fast. Allt som allt så tror jag att jag följer ca 20 olika bloggar. Herregud! Men jag älskar att ta del av andras åsikter och av andras liv, det gör mitt liv lite roligare.
När det gäller skor och väskor så är det väl inte särskilt mycket att diskutera. Man kan aldrig ha för många skor eller väskor, så är det bara Mode är faktiskt också en konstform, om än en mycket föränderlig sådan.
Nu börjar vi närma oss slutet här, och det är dags för mig att lufta mina tankar och drömmar angående min framtid. Sedan ett par år tillbaka har jag nio brinnande bokstäver inristade någonstans i min hjärna, utomlands. Jag måste här ifrån, jag måste se något nytt, jag måste träffa andra människor, jag kvävs. Det är känslan som jag har. Sverige är bra och vackert på alla sätt och vis men jag är alldeles för hemmablind för att kunna se och förstå det. Engelska, franska, spanska, USA, England, Australien, Spanien, Frankrike, Sydamerika… Mina språkstudier och mitt språkintresse öppnar oändligt många dörrar, arbeta, studera, resa, åka som aupair? Det nästan svindlar när jag tänker på alla dessa valmöjligheter som finns och jag längtar tills jag tar studenten och äntligen får uppfylla några av dessa drömmar. (Fast när jag väl står där får jag väl panik och kan inte välja och gör ingenting alls, det skulle just vara likt mig.) Jag har ingen aning om vad jag vill arbeta som i framtiden, jag vet bara att jag är beredd att arbeta hårt för att uppnå vad jag än bestämmer mig för att göra.
En sista sak som jag kan avslöja är att jag är sjukligt rädd för spindlar och harkrankar (ni vet sådana där överdimensionerade myggor som inte sticks det minsta och är bland de mest ofarliga djuren i världen), så pass att jag faktiskt överväger professionell fobiträning. Fast jag vågar inte.
”Puss och kram och fred på jorden”, som världens bästa Linda Skugge en gång skrev.
tjingeling,
//Anna SK2 070904
1 kommentar:
Möööö. Nu fick jag post-prestationsångest.
Skicka en kommentar