Det här inlägget. Jag vet precis. Jag känner precis vad hon menar. Dom där små små detaljerna som kryper in, som stannar kvar, som svider ibland. En låt, en textrad, en parfym, ett ord, en plats, ett andetag, en blick, en sekund. Jag är alldeles för känslig för sådant där. Helt hopplös. Jag försöker att skaka det av mig men jag samlar bara på mig mer och mer och jag måste verkligen sluta för annars kommer det att göra alldeles för ont hela tiden. Kan inte samla på mig detaljer om allt. Härom veckan slängde jag en tröjklänning. Jag hade använt den en gång. Den har legat där i garderoben och tittat på mig varje gång jag letat efter något och den har påmint mig om en kväll som envist lever kvar i min hjärna. Jag började verkligen hata den. Varje gång den tittade på mig tänkte jag "varför?"och jag föraktade mig själv för hur jag kunde vara så dum och dessutom kommer jag precis ihåg vad som fick komplettera den. Mörklila naglar, svarta stövlar, svarta strumpbyxor, många långa silverhalsband och stor svart dunjacka (men inte mina skinnhandskar för dom var borttappade). Egentligen vet jag att det inte spelar någon som helst roll vad jag hade på mig den gången men någon dum del av mig säger att allt skulle gått annorlunda om jag inte hade haft den där gråa trasan. Till slut slängde jag den. Och jag hatar fortfarande filmen jag såg när jag hade den på mig. -
-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar