Lyssnar på Melissa Horn och plockar runt på mitt rum som lider av den kroniska sjukdomen stökighet. Fäster tankarna på texterna, funderar på nästa tatuering, låter rösten som sjunger lugna hjärtat men samtidigt skära lite i det, formulerar meningar som ska in i vinnande jobbansökningar, dricker vatten, fäller ner persienner. Imorgon blir jag brunett igen, det blir väldigt snart höst, jag blir jag. Kanske blir det åt det röda hållet, samma håll som löven snart går, men förhoppningsvis inte orange eller gult.
Jag har inget emot att hösten kommer, jag är färdig med sommaren. Jag har aldrig haft något emot hösten, jag är alltid klar med sommaren. Hösten betyder nystart, tjocka halsdukar, vardag, syre och energi i luften, hockeysäsong, sprakande färger blandat med grått regn, strumpbyxor, träningssäsong, sparka löv, mössa över omöjligt hår, fotbollssäsong. Jag tycker mycket om sommaren, älskar solen, värmen, dom tunna kläderna, friheten. Samtidigt har jag alltid haft svårt för den årliga sommarstressen, man ska alltid ha den bästa sommaren någonsin, the time of my life, man ska ha konstant roligt. Och när man vill stanna inne när solen lyser och någon viftar med en vinflaska, då måste man ha dåligt samvete och tråkighetsångest.
I år är hösten lite annorlunda, nej väldigt annorlunda, vad är skolan? Skola är något som pågår utanför mitt liv, långt bort, det har inget med mig att göra. Var är högen som brukar vara ständigt parkerad på skrivbordet? Var är det dåliga samvetet? Borta. Och tack gud i himlen eller han i helvetet för det. (är inte helt hundra på vem jag egentligen står närmast.)
-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar