Ärlighet som förstummade.

Det här är inte ett blogginlägg skrivet av mig. Läs det.

____________________________

Till en person...

... som för tillfället borde jobba häcken av sig.

Det finns dagar då jag nästan hatar dig. Dagar då jag tycker att du, för att överdriva lite, är en självgod bitch som är alldeles för överskattad. Det finns nog ingen annan utanför familjen som jag kan bli så irriterad på som jag blir på dig. Jag hatar när du har alldeles för kort stubin och fräser åt folk som inte förtjänar det. Ibland tycker jag att du borde gå och lära dig lite vett, för man behöver inte alltid visa för en stackars vikarie att man helst önskar att han vore så långt därifrån som möjligt. Ibland tycker jag att du är alldeles för negativ och dömande och ibland undrar jag om jag egentligen borde ha något med dig att göra.

Men det finns dagar då ingen kan få mig att skratta så som du kan. Dagar då jag beundrar dig för din självständighet och din viljestyrka. Det finns dagar då jag förstår precis varför jag umgås med dig.

Vi har olika intressen, vi dras till olika typer av människor, vi har olika värderingar och vi har oftast helt olika syn på mode. Du har gjort mig ledsen ett flertal gånger, jag har säkert gjort dig ledsen lika många. Vi kommer aldrig någonsin att bli bästa vänner, vi är helt enkelt alldeles för olika.

Men någonstans förstår vi ändå varandra.

Jag har känt dig i snart tre år nu och under den tiden har jag hunnit bli tokig på dig, förundrats över dig, älskat dig, hatat dig, bråkat med dig, haft djupa samtal med dig, skrattat med dig... och så vidare. Men en sak är säker, och det är att jag aldrig hade klarat de här åren utan dig. Om du inte hade funnits där, vem skulle jag då ha beklagat mig över alla skolarbeten med? Beklaga sig över skolarbeten kan man visserligen göra med vem som helst. Men man kan inte beklaga sig över att man får VG+ eller MVG- istället för MVG med vem som helst. Vissa saker förstår du som ingen annan.

Många gånger har vi nog utnyttjat varandra. Jobbat med varandra inte för att vi just ville jobba med varandra utan för att vi har vetat att vi ligger på samma ambitions- och prestationsnivå. Ett utnyttjande som varit bra för båda parter, så att säga. I början förstod jag mig verkligen inte på dig, jag hade ingen aning om ifall du tyckte att jag verkade helt okej eller om du tyckte att jag bara var en sorglig stackare som det ändå gick rätt bra att arbeta med på lektionerna. Men till slut nådde vi ändå fram till varandra och det vi pratade om då på bussen i Frankrike, på väg hem från Paris, representerar väl vår relation till varandra ganska bra.

Om jag frågar dig någonting vet jag till 99% att jag får ett ärligt svar, inte alltid på ett ofint sätt men ändå ärligt. Ibland är det inte det svar jag ville ha, men du säger vad du tycker och så är det bara. Du är ärlig, och även om du ibland säger saker när du egentligen borde knipa käft är det en egenskap som du ska vara stolt över.

Förutom att vara ärlig har du, så länge jag har känt dig, haft en förmåga att tro på dig själv och få saker gjorda. Nu är det minimalt lite kvar av vår tid på gymnasiet, och du har kanske skjutit upp några saker alldeles för länge.

Ingen är perfekt, men för i helvete Anna, du kan inte ge upp nu. Psykiska spärrar hit och psykiska spärrar dit. Skit i psykiska spärrar. Jag vet vad du kan göra, du vet vad du kan göra.

SÅ SÄTT IGÅNG OCH SKRIV SÅ TANGENTBORDET GLÖDER.

Vi ses imorgon.

_______________________________________


Det här inlägget skrev Evelin i slutet av maj på sin blogg. Jag satt hemma vid min dator och kämpade med mitt sista arbete på gymnasiet någonsin. Trean var ett riktigt helvetesår för mig, men jag hade lyckats hålla sammanbrottet på avstånd hela året. Men nu, nu var det fan riktigt nära. 00.20 fick jag ett sms av Evelin där det stod att jag skulle gå in och titta på hennes blogg. Jag blev helt förstummad. Mållös. Den där uppriktigheten gjorde mig chockerad. Och glad. Och fick mig att skämmas. Jag läste det om och om och om igen.

Jag lyckades halvt ta mig samman och fixa det där jäkla arbetet och rädda mitt betyg i engelska (ett VG som jag dock kommer att förbanna i evigheter). Jag vet inte riktigt om jag någonsin sa tack, men jag gör det nu. Jag tackar för det där inlägget Evelin. Det var fantastiskt. Men det finns så mycket mer att säga om dig, så det får faktiskt bli ett eget inlägg.
-