Mummel.

Allt jag ville säga var ju egentligen bara, "jag vill ha dig, ingen annan och jag vill ha dig nu. Kan vi inte bara skippa alla spel och kan du inte bara säga att du känner detsamma?" för du får mig att le som ingen annan. Det var så jag kände, men jag vågade aldrig säga det. Jag var inte säker då, men jag är säker nu på vad jag ville då. Jag tyckte att jag gjorde allt jag kunde, men det hjälpte inte. Ja, det svider att inse att man för hundrade gången fattat fel. Och sedan kan man inte sluta, fast man tydligt ser att man kastar ner sig själv i ett patetiskt hål där man inte alls vill vara. Man blir den tjejen man själv föraktar men det går inte att sluta. please don't talk to me I fall in love so easily. Love är ett stort ord, kanske för stort här, men inte omöjligt. Jag vet inte. Det fick aldrig chansen. Jag kvävde det, annars skulle det kväva mig. Nu är allt som vanligt, allt är bra, allt är okej, men ibland märker jag att det inte dog helt, ibland kippar det efter andan och ibland orkar jag inte kväva det på en gång. Som nu. Det får leva och andas några dagar innan jag kväver det igen. Så allt är som vanligt. Det låter som att jag fått mitt hjärta krossat, men så var det inte, för någon annan kanske det inte ens är något att lägga ner en enda tanke på, det är sådant som händer hela tiden, men inte för mig. Jag tolkade säkert allting fel, gjorde allting fel, det är jag själv som fått mig att känna så här, men det var inte lättare för det. Men glöm det bara, för allt är som vanligt nu.
-