Mensvärk made in heeeeell.
Men det var inte det jag skulle skriva.
Jag läser mina vänners bloggar. Jag pratar med mina vänner. Jag ser mina vänner. Jag vet hur jag själv mår. Fyihelvete vad tungt det går just nu. "Wiho, bara två terminer kvar till studenten", det var så vi tänkte. Aldrig någonsin hade jag kunnat föreställa mig hur motigt det skulle vara. Var är motivationen? Nu har vi bara 19 veckor kvar, men jag vill inte ha en enda. Ge mig studenten NU, annars vet jag inte vad jag gör. Problemet är inte att jag har mycket att göra, problemet är att jag inte vill. Inte en enda liten fiber i min kropp vill lägga ner en minut på plugg. Vill inte. Snacka om att få grus i maskineriet. Motorstopp. (Fast just nu undviker jag helst att tänka i biltermer. Extremt ångestframkallande.) Jag vill jobba, jag vill träna, jag vill resa, jag vill leva. Jag försöker att intala mig varje dag "Kom igen nu Anna, bit ihop. Var positiv. Du har massor av saker att se fram emot. Biiit ihoooop. Du kommer hata dig själv och ångra dig så fruktansvärt mycket om du sabbar dina betyg nu. Det vore idiotiskt. PLUGGA NU." Men hur jag än försöker intala mig själv det här, så fortsätter jag ändå. Pluggar inte. Sitter och stirrar på datorn. Vill göra allting utom det jag borde. Jag är helt paralyserad och gör ingenting. Hur i helvete tar man sig ur en svacka djupare än Pamela Andersons urringning?
-
1 kommentar:
Precis exakt sådär känner jag, det man har att göra är egentligen inte farligt mycket men man vill inte. Allt står på minus, nej menar 1000000000 minus. Orkar inte och vill inte, man vill LEVA. Inte plugga. Du bekriver helt utmärkt hur allt ligger till. FAN för skolan.
Skicka en kommentar