Melancholia.

Melancholia. Väldigt aktuell under filmfestivalen i Cannes i våras (von Trier bannlystes), tävlade om Guldpalmen, Kirsten Dunst fick pris för bästa skådesspelerska. "Episkt mästerverk som höjdes till skyarna på filmfestivalen i Cannes" säger baksidetexten. Höga betyg från recensenter. 

Se den inte. Andlöst jävla urtråkig och den där planeten som skulle krascha kom inte in i handlingen förrän ungefär... sista 45 minuterna. Jag försökte verkligen att uppskatta filmen på det konstnärliga/djupa/ vackra/fascinerade sätt som jag antar att den ska uppskattas, men det gick inte. Försökte så in i helvete. Jag kan gå med på att sista tredjedelen av filmen gav en del obehagliga krypningar och filmen stundtals var vacker och genialisk, men när en film beskrivs som ett "episk mästerverk" och att "man aldrig sett jorden gå under på ett så gastkramande vackert sätt", då förväntar jag mig att bli förstummad, omtumlad och en aning överkörd. Inte uttråkad och irriterad.

Gud, vilken besvikelse.

Tillägg: Det här är en "svår" film. Konstnärlig. von Trier är en utmanande filmskapare. Hyllningarna av Melancholia är enligt mig ett utslag av ängsliga recensenter. Det är fult och ointelligent att inte uppskatta en film av den här typen, därför klättrar skribenterna på varandras axlar i iver om att höras högst i hyllningskören. Kunde ingen bara sagt som det var: det kunde blivit fantastiskt, men blev sämre än medelmåttigt.

Bah, kultur när den är som mest förutsägbar.