Ligger i soffan, tittar på Marie Antoinette och fnissar hysteriskt för mig själv när hon inte får klä på sig själv och får stå och vänta på att rätt "släkting" ska komma. Allt är så överdådigt och stelt och traditionellt att man inte tror att det är sant. Allting är en cermoni. Men kul är det. Dessutom är filmen fantastisk. Dekadent, pastellig, puffig, ytlig, djup och svart på samma gång. (Nu kämpar hon för att hennes stela man ska vilja ligga med henne. Han har ett nattlinne med krås.)
-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar