måndag, september 5

Ecuador, Cotopaxi.

fotograf: Pernille





pernille och mette

båda grupperna

mette, pernille, lea, nanna









först regn, sen hagel

ser ni parkeringen där nere? fyyfan

upp till det jäkla gula taket skulle vi. 


men sen så gick vi lite till





Cotopaxi, en av världens högsta aktiva vulkaner. Vi åkte minibuss upp till parkeringen (4500 m.ö.h), cyklade mountainbike neråt, åkte buss upp igen. Vandrade från parkeringen, upp till en raststuga som låg 4800 m.ö.h. Vi pratar alltså om en sträcka på 300 m och det var fanihelvete utan tvekan det mest fysiskt utmanande jag någonsin gjort. Luften gick knappt att andas, det var brant, kallt, svettigt, det började snöa, underlaget bestod av decimeter av löst grus. JAG DOG. Väldigt nästan iallafall. Men gud, vilken utsikt. Vi tog oss på något sätt levande upp till raststugan, åt lunch (har aldrig ätit så desperat i hela mitt liv) och sen bestämde en del sig för att vandra uppåt några hundra meter till, för att komma till glaciärens början. Och jajemen, jag med! Nära-döden-upplevelsen fortsatte alltså, men oj vad värt det var. Svårt att beskriva känslan, men det var överväldigande. Vi tog oss ner igen, och jag kan säga att det inte var många ord som utväxlades i den där bussen på vägen till Latacunga. En sån där dag jag förhoppningsvis aldrig glömmer.

Ecuador, Quito

fotograf: Pernille


quito





förkaka (vi fick popcorn också, men har ingen bild på dom)

soppa

"köttbit" i soppan


vårat hostel





penis fish!

hur man gör ett stort huvud till ett litet huvud.

ni vet, så att man kan bära det med sig.












Första två veckorna i Quito, stadsvandrade, besökte världens mitt, hade spanskalektioner, dansade salsa, bodde i värdfamilj, drack för många drinkar på Ladies night, åt äcklig ecuadoriansk mat (genomgående för hela resan tyvärr).

Ecuador, resan dit.

fotograf: Pernille

miami

miami



Flög Stockholm - London - Miami. Hade en tom stol bredvid mig hela flygningen till Miami! Sånt händer ju bara inte. I Miami träffade jag gruppen första gången, fick en chock när vi klev ut i en galet varm och klibbig Miamikväll, åkte minibuss till hostel, sov, åt frukost, åkte till flygplatsen igen.

Blir ni glada nu?

Snart är det ett år sedan jag åkte till Ecuador. Sjukt. När jag tänker på Ecuador så kan jag inte riktigt förstå att jag faktiskt varit där. Drömde jag en hel resa?

Hursomhelst, jag har inte visat en enda liten bild från dom där två månaderna. Men, nu tänkte jag faktiskt försöka kasta ut några. BRA VA? Dock tappade jag ju bort min kamera i djungeln efter fyra veckor, och hade inte kopierat en enda liten bild, så första halvan av resan är endast dokumenterad genom dom andras kameror.

Är ni med? Då kör vi!

lite genialt.

klicka här


Haha, teknikens under, man måste ju bara älska det.

äsch då.




Twitters nya reklamfilm, som enligt Resumé sågas av amerikanska medier.


he he he, jag tycker den är ganska rolig. Enkel. Ni vet, liksom på det där fniss- eller kanske he he he-sättet.
Eller?

i'm not singing in the rain.


Det är tur att vi bor uppe på fjället, annars skulle vi troligtvis varit översvämmade för flera timmar sen. Helt-jäkla-sjukt hur mycket det regnar. Jag vaknade runt klockan tre i natt och hörde hur ösregnet trummade på taket. Jag vaknade strax före nio och hörde samma sak. Nu, det regnar fortfarande. Och det är inget blygt litet duggregn vi pratar om, oh nej, det här är regnet som äger alla regnfester ni kan tänka er. Alfaregnet framför alla.


Själv är man ju fortfarande förkyld, så jag sitter ändå inne. Japp, kände att det här med ledig helg + måndag och behöva göra en massa roliga saker, skulle bli lite jobbigt. Bättre att bli superförkyld! Så, lördagen ägnade jag åt min dator, igår såg jag tre Mad Men-avsnitt, fyra filmer och läste en Veckorevyn. Näringsintaget bestod av yogurt, blåbärssoppa, polarkaka, glass, en fantaburk och för mycket te. Idag har jag sett på nyheterna, Grey's, läst bloggar. Försökte dricka kaffe med det var blä med förkylningssmaklökar. Jag vill plugga och fixa diskmaskinen och borde nog städa lite och laga riktig mat, men tyvärr ligger snoret i vägen för alla impulser som hjärnan försöker sända. alltsååååååååååååååååååååååå