I'm in Miami bitch! (jo, man måste säga så.)

någon karibisk ö

Miami

jo... SJÄLVKLART gick jag och nynnade på den här låten hela tiden. (fast med bitch)

London

gråa, kalla, dimmiga, snöiga, ÄLSKADE UNDERBARA Sverige

Ahaaa, hade ju då bokat in två nätters mellanlandning i Miami, bodde på South Beach Hostel på Washington street, två kvarter från stranden. Delade ett fyrbäddsrum med en tjej från Ryssland som var i Miami för att plugga engelska och en tjej från England som hade rest runt i USA och nu var på väg hem.

Att komma till Miami var som att komma till himlen. Jo. Allting var så rent, luktade så gott och var bara så väldigt... snyggt. Husen, gatorna, bilarna, palmerna, art deco-arkitekturen, stranden, människorna, affärerna, restaurangerna. (Förstår inte varför jag fotade så lite?!) Missförstå mig inte, Ecuador var otroligt på alla sätt och vis och en helt oerhört fantastisk upplevelse, men efter två månader saknade jag verkligen snyggt (jaaa, kalla mig ytlig).

Jag strosade runt i två dagar, låg på stranden, tittade på människor, gick och gick och gick och gick, åt ceasarsallad, tittade på människor, åt ceasarsallad igen, shoppade på Lincoln street och Collins avenue, tittade på människor. Ah, affärerna. Victoria's Secret, Sephora, GAP... Mhhhm. Starbucks! Som sagt var, himlen. Och kan ni föreställa er hur sagolik ensamheten var efter två månaders konstant sällskap?

På eftermiddagen den 12:e var det dock dags att släpa min packning 16 kvarter och hoppa på bussen till flygplatsen. Hade en ledig plats bredvid mig hela flygningen till London (igen!), vacklade runt på Heathrow, drack en sista Starbucksockerbomb, fick lov att sova på en bänk för att sömnbristen och tidsomställningen totalt mördade mig. Några timmar senare landade jag i älskadeälskadeälskade Sverige. Möttes av pappa och faster och en förbeställd påse med plockgodis (som jag hade fantiserat om och noggrant komponerat i ungefär en månad.)


the end.

Ecuador, slutet.

packningskaos

hejdå

Ja, så var det då dags för resan att ta slut. Avslutade med två dagar i Quito, hade avskedsmiddag- och utgång för lilla mig (fick en egen fish bowl med mojito...) eftersom att jag var den enda som skulle åka hem, resten av gruppen skulle ju fortsätta till Galapagosöarna för fyra veckors volontärarbete. Tiiidigt på morgonen den 10:e november hämtade taxin mig vid The Blue Hostal, alla i gruppen gick upp för att säga ett yrvaket hejdå. Det förekom en del tårar. 07.25 lyfte planet från Quitos flygplats och jag såg Ecuador för sista gången.

Ecuador, Mindo

awiiie

vi satt i dom där

och gled fram på den här

Åkte buss i 11 timmar, från Montañita nere vid kusten och tillbaka upp bland bergen till Quito. Hej lätt släng av höjdsjuka. Sov en natt i Quito och åkte sen till Mindo som ligger uppe i molnskogen. Varmt och soligt, vi solade, kollade in en fjärilsfarm, åkte gummiringar på en liten å och så körde vi canopy. Korsade raviner och träd, hängande i en sele och en kabel. Hisnande högt och sjuuukt kul! Såg förövrigt resans största spindel på vägen hem en kväll... vi snackar mindre tarantellasize. Kilade över vägen lite sådär nonchalant.

Ecuador, Montañita.

vi hade ju iallafall definitivt inte tur med vädret

det här med utskänkningstillstånd är nog inte så viktigt i Ecuador

dom ser glada ut, men jag lovar att dom hackar tänder

lagom storlek på öl...tank?

pernille och en oerhört illasmakande jordgubbsmojito

surfskada 1

surfskada 2

Äntligen Montañita! Aaaah, här skulle vi vara en hel vecka och bara sola, bada, surfa, dricka drinkar, dansa och ha det allmänt jävligt bra. Vi hade väl sett fram emot det ungefär sen resan började nästan två månader tidigare. Och vad fick vi? En jämngrå regntung himmel som låg över oss precis hela veckan. Alltsååååååå. Vi höll på att bli helt tokiga. Det finns liksom ingenting annat att göra i Montañita än att vara på stranden eller i en bar. Visst, alkohol är ju rätt kul, men inte hela dagarna och inte i en hel vecka. Vi surfade en dag, det var kul men svårt som faen och kalllllllllllt. Det är ju liksom helt fel att surfa i småregn och isvind, så ser det inte ut på film! 

Tillägg gällande surfskadorna: Den där bilden på blåmärket är tagen när det har bleknat lite. Alltså, kan ni föreställa hur ont det gjorde när jag fick det? Hahaaaaa. Det kändes som att jag bröt lårbenet, jag svär. Om jag tittar jättejättenoga i ett visst ljus kan jag nästan fortfarande se skuggan på låret... typ. Och så vill jag att ni föreställer en känslan av handsprit i dom där skrubbsåren jag hade på händerna? Mhhhhm.

Ecuador, Guayaquil

gled väl runt lite ovanför molnen

hostel..ets (alltså, bestämd form och genetiv på hostel?) "pool". ahaha, fotbadsstorlek.

vet ni HUR sanslöst god den här McFlurryn var?

här skulle man kunna påstå att det pågår sexuella trakasserier. poor ronald.

Då var det hejdå berg och hej kusten! Guayaquil, Ecuadors största stad. Urtråkiga dagar hade vi faktiskt där, för Guayaquil ses även som landets farligaste stad. Kriminaliteten är så hög att vi inte fick gå någonstans, inte ens stå på gatan utanför vårt hostel för att vänta på taxin, vi var tvungna att vänta innanför låsta grindar. Vi åkte taxi till några stora köpcenter, åkte taxi ner till hamnen och strosade vid vattnet, that's it. Var hela tiden nojiga att vi hade valt fel taxi och skulle bli rånade och eventuellt mördade. Guayaquil = stort, fult, tråkigt och sanslöst hett.